I naturen finner cyklisten en levande atmosfär som han utbyter näring och energi med. (...)

Alla (vägsträckor) ställer anpassningsproblem, alla reduceras de genom en verkligt poetisk rörelse till sitt egentliga väsen, och inför var och en av dem blir cyklisten (...) en fullständig varelse i kamp med en naturkraft och inte endast ett ’naturobjekt’. (...)

Han dyker ner, han genomkorsar, han flyger fram, han hänger fast, det är hans band med jorden som definierar honom.

Roland Barthes *