Från Dieppe tar jag en lite trafikerad men ändå tämligen direkt väg till Rouen. Kommer fram vid sex-tiden men lyckas trassla bort mig totalt i den utspridda staden så att jag inte kommer ut igen förrän nästan två timmar senare. Ganska trött nu, men måste köra minst en 5-6 mil till för att ha en chans att hinna till P-B-P-besiktningen vid middagstid på söndagen! Således mer mörkerkörning på breda och raka, men bitvis mycket branta vägar längs Seine-dalen till Vernon där det finns ett vandrarhem, lämpligt nog.

Stämningen i den tidiga morgontimman är förväntansfull och liksom behärskat upprymd, och det blir förstås full fart från början. Jag betraktar fascinerad det långa pärlbandet av hundratals baklyktor som likt en bred röd orm ringlar framför mig i mörkret. Tempot är högt men alla är koncentrerade. Gång efter annan kommer "Attention!"-ropen rullande bakåt som oregelbundna vågor genom klungan. Vi kör in i den stora Rambouillet-skogen och det känns som att färdas i en nyckfullt dragen tunnel medan det första gryningsljuset silar in här och var likt spridda spotlights.

Strax efter soluppgången mötte jag överraskande Arne Lindgren på väg åt fel håll. Stannade för att fråga vad som hänt. Inget allvarligt fel visade det sig: "bara" en förkylning som brutit ut lagom till start kvällen innan. Nu hade förstås "min" klunga hunnit försvinna i en hast, men Arne tog genast kommandot och offrade sina sinande krafter på att dra mig tillbaka upp till klungan igen innan han rullade hem till sitt tält.

I dagsljuset börjar stämningen bli uppslupen och vi småpratar till höger och vänster med folk från "hela" världen; Australien, Amerika, Spanien, Irland, Danmark. Säga vad man vill om min hoj, men den får verkligen igång konversationen! Förvånansvärt många säger sig känna någon som har en Moulton.

Vägen blev ganska trång och la peloton fyllde praktiskt taget hela vägbanan som ett annat Tour de France-koppel, men de få bilister som var ute vid denna tid tog det mycket försiktigt och tålmodigt vid omkörningarna. Enda undantaget var en idiot som bara hängde på tutan och pressade sig förbi i minst 60-70, en hårsmån från flera cyklister som låg ytterst i klungan. Ett mycket otäckt tillbud; svordomar skreks på olika språk efter provokatören och stämningen var minst sagt hätsk en lång stund! Inte långt senare, på en särskilt smal "skogssträcka" fick vi möte med en tung lastbil som visserligen hann bromsa men sen styrde så långt ut mot sin kant att högerhjulen kom utanför asfalten. Precis när jag passerat la sig hela bilen med ett dämpat brak på sidan i diket! Det var med andra ord rätt mycket stressande incidenter i början och efter detta blev det inte så mycket cykling i bredd. Den första omkullkörningen inträffade trots det strax därpå (längre fram i den ledande gruppen uppenbarligen). Men en av de medföljande "radiobilarna" var snabbt framme och tog hand om en blek och tydligen skadad deltagare i diket.

Farten är hittills minst sagt god med tanke på mina planerade 23-24 km/h i "rullande" snitt. Det som jag uppfattar som huvudklungan på kanske 300-400 cyklister mer blir nu mer utsträckt och rätt var det är har den definitivt delats på två. Ingen verkar längre vilja dra i den bakre halvan och jag finner mig snart ensam i täten på denna grupp samtidigt som den snabbare halvan (över 30 km/h) bara ökar luckan. Upp-peppad av det höga tempot och inte minst av dynamiken i att cykla i en stor, tät klunga beslutar jag mig för att satsa på att köra ifatt "utbrytarna" på egen hand innan de försvinner ur sikte. Naturligtvis är detta ett både dumt och oerfaret beslut, men fartens tjusning kan emellanåt locka fram "racer-djävulen" i den lataste randonneur. Dessutom är jag väl fortfarande lite bekymrad för att redan på ett tidigt stadium bli avhängd och hamna på "efterkälken" i s a s hela P-B-P. Slösar således bort en massa energi på att med maxpuls långsprinta upp till den främre gruppen. Det är bara det att när jag väl är där sjunker tempot märkbart igen och när vi någon timme senare kommer till första matkontrollen i Mortagne-au-Perche är skillnaden till "efterföljarna" inte så många minuter! Mätaren visade nu efter 141 km nära 32 km/h i snitt. Visserligen med medvind och tät klungkörning nästan hela vägen, men ändå alldeles för fort för att vara riktigt klyftigt "i det långa loppet". Med tanke på att jag sen ägnar närmare trekvart åt måltid och toalettbesök måste t o m jag inse att resurserna fortsättningsvis nog kan disponeras mer effektivt... När jag är redo för nästa etapp har de snabbare i startgruppen inte oväntat redan dragit vidare, lämnande spridda grupper av "oss andra" kvar.

Efter M-a-P således liten lugnare tempo men den ökande medvinden gör det frestande att hålla fortsatt hög fart (28-30). även när man inte ligger på rulle. Skillnaden i luftmotstånd känns så liten att det verkar rimligt att "stå på". En pressmotorcykel från en fransk cykeltidning kör upp bredvid mig och ligger där en lång stund medan fotografen bakpå tar en massa bilder på höjden och tvären. Jag anstränger mig att se riktigt cool ut, för dom använder säkert inga bilder där man vinkar i kameran.

På eftermiddagen, med en lufttemperatur som måste närma sig 30šC börjar jag att ångra att jag lät mig ryckas med i ett så högt tempo på förmiddagen. Inte ens den sista av Leifs raketpannkakor ger någon större kick (däremot blev det rätt kladdigt i backfickan). Måste försöka spara på krafterna nu! Förmodligen också glömt att dricka vatten i tillräckliga kvantiteter i middagshettan.

I Villaines-la-Juhel träffar jag på Johan Roos som startat i 90-timmarsgruppen sex timmar före oss men som på något underligt sätt lyckats missa den hemliga kontrollen i Fresnay-sur-Sarthe (tror jag att det var) och därför inte tillåtits stämpla här i V-la-J. Ingen av funktionärerna verkar kunna förklara var felet har begåtts ­ om han skall köra tillbaks till den hemliga kollen (fast den nu knappast är hemlig längre) eller vad han överhuvudtaget skall göra för att få fortsätta! Det är inte underligt att han redan verkar rätt trött och resignerad.

Vi har nu kommit in i det riktiga Bretagne och landskapet ändrar gradvis karaktär. Intresset och entusiasmen hos lokalbefolkningen är överväldigande. I praktiskt taget varje liten by står det barn och sträcker fram literflaskor med vatten och vid några gårdar blir vi bjudna på "hemlagad" torr cider från bord vid väggkanten. Varje gång man stannar samlas det en liten klunga för att fråga var man kommer ifrån och för att uppmuntra: "Bonne route!, Bravo!" etc, etc. I Tinténiac är det rena karnevalstämningen, hela traktens befolkning verkar vara på benen, massor av familjer trots att det rimligen borde vara bra mycket över läggdags för många av barnen, och trots att de första P-B-P-cyklisterna måste ha anlänt redan tidigt på förmiddagen! När jag parkerar min avvikande hoj samlas det naturligtvis snabbt en uppenbarligen cykelkunnig publik som inspekterar, kommenterar och ställer frågor. Man känner sig som en celebritet. Ett par personer ber att få bli fotograferade bredvid mig och min cykel! Alla är som sagt glada och hjälpsamma och uppriktigt intresserade och jag önskar bara att jag kunde lite mer franska så att jag kan svara på alla frågor.

Eftersom jag aldrig tidigare cyklat längre sträckor än 60 mil (38 timmar) "törs" jag bara inte chansa med att avstå från att äta åtminstone en varmrätt så fort tillfälle bjuds vid varje kontroll. Det blir således fyra rejäla "middagar" (á FF45-60) per dag!

Mitt "mentala sikte" har varit inställt på Tinténiac som etappmål första dygnet (360 km), men med strålande fullmåne och vinden fortfarande i ryggen (trots att det är sent på kvällen) kommer jag fram dit "redan" vid 22-tiden. Beslutar således att dra vidare i den vackra natten till Loudéac. I sällskap med en huvudsakligen engelskspråkig grupp och ett fransk klubblag gick det lekande lätt trots att ändan börjar smärta rejält nu. När vi passerar La Trinité-Porhoët på dess "bergstopp" vinkas vi in till hemliga kontrollen nummer två. Den lilla stadens gator är rejält upplysta (liksom de flesta samhällena vi passerar) och inte alls så mörklagda som tidigare P-B-P:are talat om.

Det böljande landskapet med fält av halvvissna solrosor är minst lika vackert som i dagsljus. Ingen verkar sova. Människor står i natten där man minst anar det och hejar, eller så sitter de vid utflyttade köksbord vid vägkanten, dricker vin vid levande ljus, skålar och ropar Salut! Bon courage! när vi passerar. Även korna är vakna, betar, och t o m parar sig i det starka månljuset!

På efternatten kör jag först i en liten klunga. Det är en mycket smal väg mellan höga häckar men ingen trafik har synts till på timmar, så jag lägger mig till vänster genom en vänsterkurva. Utan förvarning ser jag plötsligt två starka ljus framför mig, det ena en bra bit ovanför det andra, som någon slags mastlanterna! I nästa ögonblick ‹ innan jag riktigt fattat situationen ‹ stryker ljusen förbi min vänstra axel ‹ svisch! Och så två till ‹ svisch-svisch! Sen är det alldeles mörkt och tyst igen. Först då förstår jag att vi mött de ledande cyklisterna på väg tillbaka i hög men ljudlös fart. De konstiga ljusen var naturligtvis en pannlampa plus en lågt placerat strålkastare. Det var en både lite spöklik och högtidlig upplevelse som gör oss upprymda. I Loudéac kommer jag så äntligen "i säng" vid 4-tiden, lagom till efternattens kyla.

I det milslånga, halvbranta och nästan obrutna nerförslutet från Roc Trévezel-massivet ligger jag på "triatlon"-stöden och kan njuta av att susa ner kring 40-50 km/h. Pedalerna snurrar nästan motståndslöst på högsta växeln medan jag möter en synbarligen oändlig rad "gröna" startnummer, d v s 90-timmarsgruppen, på hemväg. I pressande värme och motvind pinar de sig upp mot fjället, men min fjädrade maskin flyger stadigt fram över vägens ojämnheter som om jag låg på en motorcykel. Jag måste erkänna att de mötande cyklisternas trötta och lite förvånade blickar bara ökar tillfredställelsen i denna sällsynta stund av avkoppling. Bara ett par mil kvar nu tills Atlanten bör skymta i soldiset! Möter flera "svenska tröjor" i relativt tät följd, bl a Gunnar Svartengren, men med en fartskillnad på minst 50 km/h hinner man ju knappt ropa hej! förrän vi passerar varann.

Äntligen havet! Saltdoften ger en extra kick som får t o m de tvärbranta backarna på den gamla kustvägen in till Brest att verka njutbara. Men den sista biten på skräpiga och trasiga gator genom hamn- och industrikvarteren blir ett antiklimax. Rena turen att man inte fick punka här. Och ingen matservering verkar det finnas vid kontrollen heller...

Varken baby-salva eller vaselin hjälper längre min derniere som nu börjar kännas (och antagligen se ut) som motsvarande kroppsdel hos babianerna. Hittar i alla fall en dusch i sjökadetternas hus intill kontrollen, byter kläder och känner mig lite uppiggad. Efter en timme iväg igen (ca 18:00). På väg upp i den branta backen från hamnen på absolut lägsta växeln (10 km/h) har vi följe av en bil från ett regional-tv-bolag som filmar mig tämligen närgånget. Börjar bli van nu. Det blev säkert ett s k lättsamt inslag i någon nyhetssändning! Handlar middag i en super marché på väg ut ur stan (2 pizzor, 5 bananer, bröd och youghurt) och vänder sen äntligen näsan mot Paris (och vinden). I solnedgången är det så min tur att börja bestigningen av Roc Trévezel på den långa, krökta vägen från väst. Vinden har i alla fall mojnat lite nu och lufttemperaturen är riktigt behaglig. Kan dock inte längre sitta bekvämt ens kortare stunder. Passerar enstaka "gröna" cyklister, annars i princip ensam hela vägen till Carhaix, visar det sig.

Det har precis mörknat när jag jag når vägkorset som markerar fjällets topp och det blåser en stark nord-ostvind häroppe, vilket innebär sned sidvind på den närmsta etappen som går på en stor och ny väg tvärs över öppen och höglänt terräng. Månen skiner fortfarande starkt (fast inte längre riktigt full) och förnattens "motljus" gör att min generatorbelysning på 5,4W nästan är överflödig i det närmast skugglösa landskapet. I flera timmar ligger vägbanan bred och slät, med liten trafik och långa, raka backar. Det relativa mörkret får (den belysta) fartmätarens 50-60 "knutar" utför att kännas som minst 50% mer! Inser att det i dessa hastigheter skulle behövas ytterligare en strålkastare (fjärrljus) att koppla in i stället för "närljuset". Vägbeläggningen är dock perfekt och man behöver aldrig befara vare sig gropar eller stenar.

På flera mils avstånd ser man den lilla staden Uzel där den lyser på sin bergstopp. Länge tror jag att det är Loudéac som hägrar, men när jag kommer fram är det ju flera mil kvar. De långa perspektiven från backkrönen får en att tydligare uppleva de verkliga proportionerna på sträckan vi kör. Framåt småtimmarna börjar sömnbristen bli besvärande: jag vinglar mer än vanligt och sjabblar ofta med växlingssekvenserna. Snittfarten sjunker betydligt till kanske 17-18 km/h. Backarna är nu brantare igen så lägsta växeln (30" motsvarande 11-12km/h) kommer allt oftare till användning. Till slut börjar jag upptäcka olika slags kryp på vägen och måste koncentrera mig för att inte köra över dem: skalbaggar, näbbmöss och t o m ormar! Men det är förstås bara hallucinationer framkallade av sömnbristen och av att i timmar stirra på strålkastarnas dansande ljuskägla på vägbanan. Ett annat obehag är att först en, sedan flera ekrar i framhjulet börjar knäppa högre och högre varje hjulvarv så att jag är övertygad om att "det gått" minst en eker. Blir tvungen att stanna och undersöka med ficklampa men hittar inget fel, förutom att ekerspänningen börjar bli lös igen. Ingen lockande plats eller tidpunkt att börja mixtra med ekringen, kör därför försiktigt vidare till Loudéac kramande bägge tummarna. Anländer 5:30 med tre timmar kvar till tidsgränsen, stämplar, betalar för en madrass i samma sovsal som igår natt, äter den sista bananen, drar fram rena brallor till morgondagen och somnar inom fem minuter från att ha stigit av cykeln.

En parentes om själva cykeln: Den första Moultoncykeln kom på marknaden 1963. Min är ungefär 20 år, en Moulton av typ "3", d v s ett numera sällsynt exemplar av den "slutliga" modell som Dr Alex Moulton designade i slutet av 60-talet (och Raleigh tillverkade i Notttingham 1970-74 innan produktionen lades ned). Jag kom över den per radannons i en engelsk cykeltidning, från en pensionär och samlare av klassiska cyklar i Yorkshire. Pris £25. Då var den tämligen rostig och misskött. Idag är det i stort sett bara ramen (inkl fram- och bakgafflar) som är original, dock omlackade i ny färgställning. De viktigaste modifikationerna:

# De ursprungliga 16x1-3/8" hjulen bytta mot nya 17" aluminiumfälgar och Wolber 1-1/4" högtrycksdäck.
Bak ett nytt Sturmey-Archer 5-växelnav (en utveckling av det klassiska S/A 3-växelnavet som har nästan 90 år på nacken). Navet har fått en "drivare" av Dave Connley med plats för fyra Shimano Freehub (kassett-)kuggar (12-13-14-20). Det ger alltså 20 mer eller mindre särskilda utväxlingar från 30" till 110" (motsvarande 42/38 resp 53/13 med 700-hjul).

# Kilbultsvevlagret med de unika Raleigh-gängorna bytt till Phil Wood-lager (helkapslat).

# Hydrauliska bromsar av Bill Mathauser.

# Extralång styrstam hop-svetsad av två MTB-dito i stål, osv, osv.
Ett misstag var att inte bygga hjulen med kvalitetsekrar från Moulton- fabriken (dyra AM-ekrar) utan nöja mig med de enda som gick att få tag på i Stockholm (klena barncykel-ekrar).

Så fort jag sätter mig på sadeln för att rulla ut från Loudéac vid 8-tiden inser jag att det inte kommer att gå ända till målet, d v s 43 mil till. Återstår bara att köra så länge som det går. Ju närmare Paris vi är när jag måste kliva av desto bättre, naturligtvis. Men de åtta milen till Tinténiac blir inte roliga, snarare de plågsammaste jag cyklat, trots fint väder, vackert landskap och ofta rörande vänliga människor. Jag stannar flera gånger, mer eller mindre i varje samhälle längs vägen för att vila baken och handla något att dricka i värmen. När jag kliver in i en liten livsmedelsaffär i Medréac tystnar först de fem-sex husmödrar och småflickor som står och småpratar med den kvinnliga expediten. Sen börjar dom nyfiket intervjua mig: Varifrån kommer herrn?; Har ni familj ? ‹Så roligt!; Är det inte kolossalt tungt med så små hjul, o s v. Självklart skall jag gå före vid kassan med min läsk och baguette. Sen säger expediten: Varsågod, vi bjuder så gärna! Vad gör man? Annat än bockar och tackar, skuttar upp på bågen och jonnar iväg som om man räknade med att vara i Paris till eftermiddagen. Vill dom se en hjälte så måste man ju bjuda till.

På vägen har jag till och från sällskap med en äldre, kortvuxen och genuint fransk "cyclo". Han är på gott humör hela tiden men uppenbart minst lika sömnig och vinglig som jag. Ett par mil innan Tinténiac, när han ligger några hundra meter före mig blir vi omkörda av en gammal dam på moped. På något vis krokar dom i varann och brakar i gatan bägge två. Tanten blöder ymmigt från sår i ansiktet och på benen, och gubben har bl a skrapat knäna ordentligt och är dessutom kanske lite chockad. Det stannar flera bilar med första förband och efter att ha "pratat" en stund med min bekant (så deltagande som det möjligt med ett mycket begränsat ordförråd) måste jag köra vidare. Hade nu definitivt bestämt mig för att bryta i Tinténiac, men att komma för sent till kontrollen vill man ju inte för det!

Stämplar alltså in för sista gången med halvannan timme till godo vid två tiden, sätter mig i skuggan och väntar på att den värsta hettan skall gå över innan jag drar vidare de 35 km rätt söderut till Rennes, som är en stor stad och enligt Michelin-kartan bör ha direkt-tåg till Paris. Får mer eller mindre guida två andra "abandonneurs", en tjej från Kansas och en libanes-kanadensare som kan tala hygglig franska (vilket skulle visa sig vara mycket praktiskt i kontakten med järnvägens tjänstemän). Dom hade inga kartor och är följdaktligen tämligen vilse "vid sidan av banan". För att kunna få med cyklarna måste vi ta ett nattåg. Vi har alltså gott om tid att på ömma ben och i cykelskor stappla omkring på kullersten i "Gamla Stan" i Rennes på fåfäng jakt efter en billig restaurang som vill servera svettiga och synbarligen berusade cyklister.

"Är inte det inte tungt att trampa med så små hjul?"
Nej, 17x1-1/4"-hjulen (32-368) kan pumpas till samma tryck (drygt 100 PSI eller 7-8 bar) som stora hjul med samma bredd/snitt-area, och har därför praktiskt taget lika litet rullmotstånd. Ett litet hjuls något större motstånd till följd av underlagets ojämheter eller mjukhet kompenseras i praktiken av ett mindre luftmotstånd (kortare ekrar och mindre frontalarea) samt lägre "snurr-moment" (svänghjulseffekt) vilket resulterar i kvickare styrning och acceleration. Cykelns tyngdpunkt blir också lägre vilket ger bättre balans. Dessutom är hjulen avsevärt starkare och styvare än konventionella hjul.

"Vad är det för bra med fjädring, då?"
Fjädringen gör det möjligt att cykla komfortabelt trots de små och styva hjulen, högtrycksdäcken och den extremt styva ramen (särskilt de moderna fackverksramarna, typ AM). I själva verket är komforten avgjort högre än för konventionella, ofjädrade storhjulingar eftersom vägvibrationer och stötar reduceras dramatiskt. En stor fördel är den förbättrade väghållningen (i jämförelse med helt ofjädrade cyklar). Hjulen studsar inte ut när man lutar genom kurvor med gropar eller ojämnheter, vilket medför att man kan (och törs) köra fortare speciellt i kurviga utförsbackar.

"Kan man verkligen cykla nått fort med en sån där hoj?"
Jo, det kan man! Både tidiga Moulton-cyklar (1962-1974) och de nya AM-modellerna (efter 1984) har varit framgångsrika som tempocyklar och på bana. Världsrekordet för cyklar med konventionell "förar-position" innehas av en Moultoncykel (84 km/h med kåpa).