En dialogens mästare

Det råder ingen tvivel om att både läsare och kritiker uppskattar McBains förmåga att skriva dialog. Han har ”ett utmärkt öra för dialog” menar t ex Jan Broberg medan Bo Lundin skriver att han har ”en utsökt känsla för dialog”. Björn Vinberg kallar honom ”en dialogens mästare”. Bo R Holmberg uppskattar hans dialog för dess ”humor och träffsäkerhet”. Leif Mårtensson menar att han som ”skicklig dialogförfattare alltid träffar tonen på ett mästerligt sätt”. Karl G Fredriksson har uttryckt uppskattning för hans ”utomordentliga känsla för att karakterisera figurerna genom dialogen” och Anton Koch-Nielsen skriver att McBain ”kan over adskillige sider gengive fire-fem personers mundhuggeri, uden at han behøver at oplyse, hwem der siger hvad”.

Att McB hade ambitionen att utveckla sin stil ytterligare framgår av en intervju med Ulf Örnkloo under Bokmässan i Göteborg 1988. Han säger där:
– Varje gång jag börjar skriva på en ny bok lär jag mig nya saker om hur jag ska få dialogen tätare och så skarp att det verkar som om den verkligen utväxlas i det ögonblicket i det rummet mellan de människorna.

Trovärdigheten, sanningen i en fiction-skildring är ofta en fråga om stil. För mig gör hans dialog berättelserna sanna. Men är hans dialog verkligen realistisk? Ja, frågan ställdes på sin spets när författaren vid samma tillfälle i Göteborg intervjuades av Birgitta Stribe. Hon fann att McBain visserligen vill ge en illusion av verkligheten samtidigt som han är mycket medveten om att dialogen aldrig kan bli realistisk. Till henne sa han nämligen: – Mänskligt tal är rena hackmaten, fullt av trasiga meningar och halvfärdiga tankar. Autentiska samtal är intressanta att lyssna till, men man skulle bli galen av att läsa dem.

I sin skrivna dialog tycks McBain mer söka fånga verklighetens rytm än den exakta utskriftens protokoll.

© Ted Bergman (2005)