En fråga om identitet

Evan Hunter föddes som ende sonen till familjen Lombino på övre Manhattan i New York i de tätbefolkade kvarter i östra Harlem som i folkmun kallades Little Italy. Han fick namnet Salvatore efter farfar, vilken som ung invandrat från Sicilien. Även farmor var född i Italien — liksom Salvatores morfar. Men hans mormor var född i USA och när Salvatore den 15 oktober 1926 kom till världen gjorde han det som amerikan i tredje generationen, en distinktion som skulle påverka honom emotionellt under hela livet.

Tjugusex år gammal, just på väg att etablera sig som författare, byter han hos myndigheterna officiellt sitt namn till Evan Hunter. Det brukar förmodas att han inspirerats av namnen på de skolor där han utbildat sig, Evander Childs High School och Hunter College. Själv har han endast förklarat: – Jag växte upp bland pojkar som hette Mario och Rocco, och Evan kändes exotiskt. Hunter lät som en karl som ville uträtta något och bli någonting i stan.

Några rader i en artikel 1994 som Hunter skrev till hundraårsminnet av Dashiell Hammetts födelse antyder emellertid en annan, mer undermedveten koppling. Han hade tidigt läst Hammets banbrytande och klassiska roman Red Harvest under sin tid i flottan. Nu, 1994, läste han den på nytt och erkänner att han hajade till inför en passus i kapitel nio. Någon frågar där romanens berättare vad han heter och han svarar: – Jag drog till med ett namn, någonting i stil med Hunter eller Hunt eller Huntington, och frågade vad han själv hette. Han sa att han hette MacSwain…

Varför bytte Salvatore Lombino sitt namn? Ja, trots att han var född av amerikanska föräldrar kände han sig ej assimilerad. Han var lång och blond. Han ville fjärma sig från den klichéuppfattning namnet skapade hos omgivningen. I en svensk intervju 1984 förklarade han:
– Jag har aldrig förnekat min italienska bakgrund. Jag älskade mina släktingar och hade en mycket lycklig uppväxt. Det var som en Fellinifilm. men jag ville inte stanna där. Jag ville inte fastna. Jag drömde il sogno americano, den amerikanska drömmen.

Genom att byta sitt markant etniska invandrarnamn till ett anglo-saxiskt ville han skapa sig en egen identitet.

Gång på gång antyder Hunter i sina fictionromaner denna emotionella bakgrund till namnbytet. I romanserien om 87:e polisdistriktet låter han detektiven Carella uppleva hur hans italienska familjenamn så avgörande förknippar honom med en viss etnisk grupp att hans egen individualitet och personlighet ignoreras. Av vanliga människor som Carella råkar i sin arbete kallas han omväxlande för Canella, Capella, Caretta, ja ett tiotal gånger även för Coppola (vilket råkar vara Evans Hunters mammas flicknamn).

I Kiss (McBain 1992) reflekterar Carella över en advokat som ”aldrig skulle fatta att när vi envisas med att kalla fjärde generationens infödda söner och döttrar till länge sedan immigrerade personer för ”italiensk-amerikaner” eller ” polsk-amerikaner” eller ”spansk-amerikaner” eller ”irländsk-amerikaner” eller -- värst av allt -- ”afro-amerikaner” så bestjäl vi dem på själva deras amerikanism”.

I Hunter-romanen Streets Of Gold 1975 byter huvudpersonen, pianisten Silvio di Palermo (liksom Hunter född i Harlem 1926), sitt namn till Dwight Jamison och når snart en helt annan framgång som artist. Jamison reflekterar:
— Av skäl som jag aldrig kan begripa är det faktum att jag bytt namn mer fascinerande för alla dem som någon gång intervjuat mig … än det förhållandet att jag … råkar vara den bästa jazzpianisten någonsin.

I 87:e-romanen Mischief 1993 bekänner den unge Salvatore Di Napoli för sin flickvän att han hatar namnet Salvatore och tänker byta det, så snart han är tillräckligt gammal för att få göra det. Han ska välja ett äkta anglo-saxiskt namn som ska få honom att känna sig hemma i Amerika, fastän han själv var född här liksom sina föräldrar.

Och i Gladly The Cross-Eyed Bear 1996 reflekterar huvudpersonen, advokaten Matthew Hope, över en privatdetektiv som heter Guthrie Lamb: ” Det gick rykten i stan att han bytt namn från Giovanni Lambino eller Limbono eller Lumbini eller något i den stilen, men vad folk hade med det att göra övergick hans förstånd”.

© Ted Bergman (2005)