THE STATION HOUSE

Längs norra sidan av Grover Park i Isola löper en bred aveny, avgränsad från parken genom en låg stenmur. Inklämd mellan tvärgatorna 6th Street och 7th Street och med fri utsikt över parken ligger 87:e distriktets polisstation, välkänd för läsarna av Ed McBains romaner. Visserligen menar detektiven Kling i Romance att om man tjänstgjort tillräckligt länge på 87:e så börjar man inbilla sig att varenda kotte i hela stan redan varit där — alla vet exakt hur där ser ut, ned till minsta spricka i väggen. Låt mig dock, utan pretentioner på att försöka konkurrera med författarens briljanta men spridda presentationer, ändå göra ett försök till sammanfattning.

Adressen
Den tidigaste upplysningen om adressen får vi i Killer’s Choice 1957 där en varuhuschef adresserar ett brev till Detective Bertram Kling , 87th Detective Squad, 457 Parkside, Isola. Några år senare, i The Heckler, får Detective Stephen Louis Carella ett tjänstebrev där adressen till polisstationen anges som 711 Grover Avenue. Eftersom brevets avsändare är kommissarie på polishögkvarteret och borde vara välinformerad tycks stadens myndigheter ha ändrat gatans namn och numrering.

Så vilar ärendet fram till 1976 då den gäckande ligaledaren The Deaf Man sänder ett hotelsebrev till Carella och på kuvertet anger adressen som 41 Grover Avenue, en adress som fortfarande visar sig aktuell år 1992 i Nocturne när en innevånare i Isola slår upp polisstationen i telefonkatalogen för att klaga på trafikbuller. I romanen Hark! (2004) återgår McBain emellertid plötsligt till den gamla adressen 711 Grover Avenue. Jag skrev ett brev till författaren och frågade hur stationen rimligen kunde ha så många adresser. Jag fick ett dubbelbottnat svar: It has many entrances!

Byggnaden
Den som en sommardag ställer sig på trottoaren mitt emot 87:es polisstation, med ryggen mot den grönskande Grover Park, ser framför sig en dyster trevåningsbyggnad, av byggnadsstilen att döma uppförd kring förra sekelskiftet. Hundra år av sot och avgaser har förlänat den skrovliga granitfasaden en smutsgrå, karaktärslös färg. Takets gröna tegel är missfärgat av duvspillning. Husets fönster täcks i gatuplanet av järngaller — i de övriga våningarna av ståltrådsnät. Hela byggnaden sprider ett svårmodigt intryck av fängelse.

Entrén
Själva entrén är intressantare. Sju låga trappsteg leder från trottoaren upp till en sliten, ålderdomlig träport som är infogad i ett stenvalv. Porten flankeras av två stora gröna lampglober som hänger ut från husväggen i konsoler. Siffran ”87”, målad på globerna, tillkännager att här ligger en polisstation. Lamporna är ständigt tända och syns väl på långt håll även i regn och mörker.
Portens vänstra halva är alltid låst. Men på den högra reflekteras solen i det nötta mässingshandtaget. Innanför porten möts besökaren av ett par svängdörrar. Det var på deras mattslipade glas som Patricia Lowery lämnade sina blodiga handavtryck i Blood Relatives.

Entréhallen
Vi kommer in i en rymlig, kvadratisk hall med naket plankgolv och höga, tomma väggar, målade i en äppelgrön färg som på sina ställen börjat flagna. Rummet saknar fönster. En magnifik järntrappa i fonden leder upp till nästa våning.
När en besökare på 1950-talet trädde in genom entrén fann han till vänster innanför svängdörrarna polisstations inskrivningsdisk, en gammalmodig, hög mahognypulpet bakom ett meterhögt mässingsräcke. Disken är numera flyttad till hallens högra sida. Bakom den tronar Sergeant Dave Murchison. Framför sig på bordsskivan har han en skylt med texten ALL VISITORS MUST STOP AT DESK. Där finns även en tjock liggare, uppslagen för registrering av misstänkta brottslingar som förs in till stationen. Varje gång byggnadens inskrivningsdisk nämns i texten nämns även Murchison vilket kan ge läsaren uppfattningen att han sitter där dygnet runt. Det känns betryggande att i Long Time No See kunna läsa att han väntar på avlösning.

Sergeant Murchison sköter även polisstationens telefonväxel. Han tar emot alla inkommande samtal till Frederick 7-8024 och kopplar vidare till lämplig mottagare. Med hänsyn till mitt eget behov av trygghet noterade jag numret till 87:e och Steve Carella i min telefonbok sedan jag läst Fuzz. Men efter att jag läst Let’s Hear It for the Deaf Man får jag ändra till Fredrick 7-8025 och måste efter Heat acceptera att numret moderniserats till 377-8024. Jag blir förbryllad när Carella strax därefter i Lightning anger numret som 377-8034. Och när sedan en privatperson i Nocturne (1997) i telefonkatalogen finner 87:es nummer vara 387-8024 medan advokaten Hope i The Last Best Hope ringer upp Carella på 377-0827 får jag bekymmer. Det finns inte längre plats för fler ändringar!

Bakom inskrivningsdisken hänger en stor väggklocka. Och uppsatt med häftstift sitter ett tryckt plakat på engelska och spanska Det är den varningstext som alla brottsmisstänkta amerikaner har rätt att få uppläst för sig innan de förhörs av polisen. Proceduren kallas The Miranda Rights of Silence och bygger på ett prejudicerande rättsfall i US Supreme Court, "Miranda versus Arizona" 1966.

Vid väggen mittemot disken står en enkel träbänk för besökare. Bredvid, till höger syns en dörr med skylten WOMEN’S LAVATORY. Den stora hallen genljuder av röster från uniformerade poliser som passerar ut och in genom olika dörrar. En dörr leder till de interna lokaler där stationens chef, Captain Frick, har sitt kontor. En annan dörr går till ett dagrum där några av stationens etthundraåttiosex patrullerande konstaplar kan koppla av en stund med en kopp kaffe i hängslen och undertröja efter att ha hängt uniformrocken över trästolens ryggstöd. Det är i detta dagrum som Carella i romanen Heat hittar Bert Kling gråtande på en brits. En tredje dörr leder ut till husets baksida där polisbilarna står parkerade.

Under den stora järntrappan syns en dörr till förrådsrummet där detektivernas skottsäkra västar förvaras. En annan, illa medfaren dörr leder till stationens arrestlokaler nere i källaren, där t o m blindhunden Stanley tillbringade några timmar i Long Time No See. Nere i källaren ligger även 87:es sjabbiga Line up-rum. Utom för vittneskonfrontationer utnyttjas lokalen regelbundet för utfrågningar av gripna personer för att detektiverna ska lära känna deras utseende.

Trappan
Men låt oss återvända till entréhallen och följa uppmaningen på en solkig väggskylt som med ett pekande finger och texten DETECTIVE DIVISION hänvisar besökaren till nästa våning. Den utsirade järntrappan leder uppåt i två etapper. Först sexton trappsteg, därefter en u-sväng och så ytterligare sexton steg innan den mynnar i en trång, svagt upplyst korridor.

Korridoren
Innanför en dörr till höger med skylten LOCKERS ligger detektivernas omklädningsrum med deras personliga klädskåp. Rakt fram finns MEN’S LAVATORY. Följer vi korridoren åt vänster passerar vi en nött träbänk, inskjuten i en nisch framför den igensatta dörren till vad som en gång varit ett hiss-schakt.Vidare på vänster hand syns en dörr med skylten CLERICAL. Där inne är Sergeant Alf Miscolos domäner. Genom dörren på glänt strömmar en distinkt doft av kaffe. Rummet har ett stort fönster och rymmer två skrivbord med kopiator och de datorer som ersatt de gamla skrivmaskinerna. Längs ena kortväggen står gröna file-skåp.

På ett av skåpen står en gurglande kaffebryggare. ”Miscolo!” brukar Carella ropa från detektivernas jourrum. ”Kan vi få två muggar kaffe?”. ”Hallå, Miscolo!” skriker Parker. ”Ta in fikat!”. ”Var är Miscolo? Jag vill ha kaffe” hojtar Willis. Ropen hörs ständigt –– än saknas plåster i förbandslådan, än fattas pappershanddukar till toaletten, än behövs någon person att stenografera. ”Se till att få ordning på filerna”, ryter Lieutenant Byrnes från sitt rum. I romanen Long Time No See får vi den överraskande upplysningen att Miscolo även hyser en katt inne på sitt kontor. I en scen i romanen Killer’s Wedge kommer Miscolo ovetande ut genom sin dörr och hamnar omedelbart mitt i ett dramatiskt gisslandrama.

Längst bort i korridoren syns på vänster hand en dörr med texten INTERROGATION målad upptill på det mattslipade glaset. Där bakom ligger ett trångt, sparsamt möblerat rum med enkla pinnstolar och ett träbord, brännmärkt av cigaretter. Lokalen är enbart avsedd för förhör och saknar fönster. En falsk spegel, s k one-way mirror, är monterad på den grönmålade väggen. Från Miscolos kontor i rummet intill kan man genom spegelns baksida iaktta personer utan att själv synas. Mot hårdfjällade brottslingar tillämpas en speciell förhörstaktik. Flera detektiver trängs då i det lilla rummet. En av dem agerar som hårdför, hänsynslös utfrågare medan en annan spelar rollen som sympatisk, förstående fadersfigur. I bakgrunden avvaktar de övriga detektiverna, nickande och hummande som en antik grekisk kör.

Jourrummet
Väggen mitt emot INTERROGATION erbjuder fri insyn i detektivernas stora jourrum som är avskiljt från korridoren med ett lågt träräcke. En skylt på grinden förkunnar: STATE YOUR BUSINESS BEFORE ENTERING SQUADROOM .

Mycket av 87:e-seriens typiska stämning finns koncentrerade i briljanta scener från detta rum, t ex i Lady Killer. Något ögonblicks paus, en kaffemugg i handen, några förtroliga ord om den egna familjen.

Skrivbord vid skrivbord, belamrade med papper, telefoner och datorer, fyller rummet fram till de nätförsedda fönstren som står vidöppna mot parken. Ljudet av röster, telefoner och en faxmaskin blandas med larmet från trafiken på Grover Avenue. Under de halft neddragna rullgardinerna kastar solen ett obarmhärtigt, snett ljus över det nötta trägolvet. Vid de gammalmodiga skrivborden av plåt arbetar detektiverna i skjortärmarna med uppknäppt krage och slipsen nedhasad. Några röker cigaretter. Pistolhölstren hänger snett över stolsryggen.

Byggnaden saknar luftkonditionering men genom ståltrådsgallren silar en svag, ljummen vind. Vid ett skrivbord nära ett av fönstren dåsar den orakade Andy Parker i sin stol med fötterna på bordet och den gurglande dricksvattenkylaren inom räckhåll.

På skrivbordet bakom Parker står en kaffemugg med initialerna M M. Den tillhör Meyer Meyer vars arbetsplats nära ett fönster visar sig ha stor betydelse i romanen Killer’s Wedge. Vid ett tredje bord vid samma vägg arbetar Richard Genero irriterat med en spaningsrapport. Från hans japanska transistorradio hörs orgelmusik.

Av Killer’s Wedge framgår att Cotton Hawes skrivbord är placerat vid den fönsterlösa väggen till vänster, nära termostatknappen som reglerar rummets värmesystem. Vid samma vägg är även jourrummets arrestbur placerad. Snarkningar från intagna fyllerister brukar om vintern konkurrera med väsandet från det stora, skamfilade värmelementet vid samma vägg. Hitom arresten, nära skranket mot korridoren, har Bert Kling sitt skrivbord. Anslagstavlan på väggen bredvid honom är täckt av telefonlappar, scheman, urklipp och en almanacka. Ett foto av Cindy Forrest flankeras av två efterlysta brottslingar.

Arthur Brown och Steve Carella har sina skrivbord mitt i rummet.

I luftströmmen från några bordsfläktar söker sig cigarettröken bort mot väggen, stiger uppåt förbi den stora väggklockan och cirkulerar sakta kring takets sex lampglober. De avskavda, gröna väggarna är missfärgade av det ständiga rökandet.Verksamheten i detta nergångna jourrum har pågått i över hundra år — dygnet runt, året runt. I romanen Fuzz skildras två målares fruktlösa ansträngningar att snygga upp väggarna. I en farsartad skildring flyttar de runt med plåtskåpen, täcker över skrivborden och droppar grön färg från stegarna ned på detektiverna allt under högljutt engagemang i polisernas tjänstesamtal.

Omedelbart innanför träskranket står en stor klädhängare på fot. På väggen bredvid sitter avdelningens stora anslagstavla med uppnålade högkvartersorder, flygblad, pressreleaser, aktuella efterlysningar och foton. Där har Lieutenant Byrnes satt upp ett dygnet-runt-schema för stationens detektiver. Den komplicerade uppställningen liknas vid skriften på en Dödahavsrulle. Där sitter även en gammal men praktisk trätavla på vilken detektiverna manuellt flyttar sina namnbrickor mellan utrymmen för IN och OUT.

En rad höga plåtskåp skymmer insynen åt höger från korridoren. Skåpen, som är målade i en mörkare grön ton, är avdelningens dokumentarkiv, fyllda med rapporter om arresteringar, stulet gods, ouppklarade fall och efterlysta personer, allt nedsorterat i hängmappar i skjutlådor. En av lådorna innehåller första förband. Där, på golvet bakom skåpen, skyddad från insyn, föder en ung flicka ett barn i And All Through The House och på samma plats lägger man den skadade Miscolo när han håller på att förblöda i Killer’s Wedge.

Längst inne i högra hörnet har Lieutenant Byrnes sitt avbalkade kontor med fönster åt två håll. Från sin stol bakom skrivbordet, placerat på tvären i hörnet, kan Byrnes i Hail, Hail The Gang’s All Here genom fönstret se ner på Grover Avenue och de patrullerande poliser som lämnar stationen på väg till sina pass. Rummet är ganska elegant möblerat. Framför skrivbordet står besöksfåtöljer av läder. Längs ena väggen är ytterligare stolar placerade och vid den andra står en bokhylla med inbundna böcker, mest juridisk litteratur. Ovanpå hyllan surrar en elektrisk fläkt. I ett hörn står ett mindre bord avsett för en stenograf vid viktiga förhör på Byrnes kontor. Då brukar även den misstänktes advokat vara närvarande.

Detektiverna tjänstgör i rullande skift dygnet runt. En eftermiddag i veckan samlas det avgående dagsskiftet och pågående kvällsskiftet innanför Byrnes mattslipade glasdörr för en stunds informella samtal över en kopp kaffe och en bagel eller för en brainstorming när något ärende kört fast. Då räcker stolarna inte till, några av detektiverna får stå längs väggen. På Byrnes skrivbord har Ed McBain placerat en varnande skylt med texten CANCER-FREE ZONE.

(2007) © Ted Bergman