Vykort från Sandhamn, # 11.

Kallbadhus och jättegryta

Hälsosamma havsbad enligt engelsk modell blev under senare häften av 1800-talet populära även i vårt land. Många Stockholmare övergav de anrika brunnsorterna och sökte sig under sommarsäsongen ned till den svenska västkusten där på kort tid orter som Marstrand, Lysekil och Varberg blommat upp som kurbadorter med kallbadhus och societetshus.

Även i Stockholms skärgård började ett aktivt badliv florera. Platser som Waxholm i innerskärgården samt Öregrund och Östhammar fick mot slutet av 1800-talet egna badhotell och badhus. I den inre skärgården kan man ännu finna kvarlevande privata små badhus från den tiden, ibland försedda med badsump, en stor nedsänkbar bassängkorg av trä som gav trygghet åt barnen och de icke simkunniga.

Samtidigt med att K A Wallenberg under seklets sista år lanserade Saltsjöbaden som en hälsosam skärgårdsmiljö med herr-och dambadhus och egen segelbåtshamn fick även Sandhamn genom uppförandet av Kungliga Svenska Segel Sällskapets stora klubbhus 1897 status som turist- och badort. De stora kurorternas kallbadhus var ofta uppförda i en moriskt influerad stil. På ovan återgivna, något oskarpa vykort från Sandhamn framträder emellertid ett både mindre och enklare bygge. Upplysningen VARMA OCH KALLA BAD annonseras med påfallande bokstäver mot havet.

Förstorad del av ovanstående vykort

Badhuset tycks dock ha haft en kort levnad. Det enda skriftligt belägg jag funnit står i Lisa Bianchini: En bok om Sandhamn, 1924, där hon i ett kapitel som behandlar senare delen av 1800-talet helt kort noterar: ”Ett primitivt varm- och kallbadhus fanns, så ur många synpunkter var Sandhamn bättre tillgodosett då än nu”.

Två mindre badhus, ett för herrar och ett för damer, utan tak och med en öppen vägg mot havet, låg fram till 1970-talet vid Dansberget.

Jättegrytan. Förlag: N.E.Andersson, Sandhamn. Nr 2916. Ca 1908-10

Sandön utgör tillsammans med Gotska Sandön Östersjöns enda särpräglade sandöar. Sandavlagringen bildades under avsmältningen av den senaste inlandsisen varvid smältvattensälven även gröpte ur flera mindre, rundslipade håligheter i berget i sluttningen strax nordväst om Sandhamns kapell. Men man finner där även en större märkvärdighet beskriven i en geologisk undersökning redan 1877: Nordligast märkes en flaskformig jättegryta, vars djup är 2.4 m. och största diameter 2.4 m. Genom en öppning […] står denna gryta i förbindelse med en annan, yttre, numera högst ofullständig (till stor del bortslipad) gryta, vars diameter uppskattas till ej mindre än 4 à 4.7 m.

Skulptören Helmer Löfgren, den äldste av tre legendariska Sandhamnsbröder, skriver om denna jättegryta i en egen broschyr med titeln Om hafsfruns grotta, 1911: År 1890 på hösten kom jag hem från en studieresa i Tyskland, och som jag var i saknad af arbete beslöt jag att sätta grottan i stånd för förevisning. Jag gräfde, byggde tak och dekorerade henne, modellerade Hafsfrun eller hafvets ande, som hvilar från sin lek, och skulpterade en del andra sinnebilder. […]

Hafsfruns grotta, Sandhamn. Anonymt förlag. Kolorerad. Skulptur av E.H.Löfgren. Mitt ex poststämplat 1908

För att omvandla jättegrytan till grotta tycks Helmer Löfgren ha täckt öppningen upptill med betong och monterat ett draperi framför ingången. I Svenska Naturskyddsföreningens årsskrift 1920 berättar geologen Henrik Munthe om sin bestörtning när han då återsåg den jättegryta han långt tidigare sett orörd, nu som ”en skräpig och stinkande håla”. Av en ortsbo fick han höra att Löfgren ”skapat en grotta efter sitt huvud, och, när denna var färdig, tagit entré till grottan, som dekorerats med diverse agremanger, såsom, enligt uppgift, ett människoskelett, tomtar i terracotta, en bibel m. m. Efter »konstnärens» död har grottan legat för fäfot — med nyssnämnt resultat”.

Betongen i taköppningen är avlägsnad men efter att någon ansvarslös person eldat nere i grytan har en del av bergtaket spruckit och fallit ned. I nutida turistbroschyrer klassas jättegrytan under namnet Havsfruns grotta som en av Sandhamns sevärdheter

/Ted Bergman 2009