Sherlock Holmes — den störste av dem alla.

Edgar Allan Poes detektiv C Auguste Dupin fanns där redan, Gaboriaus Monsieur Lecoq fanns där också, men med 500.000 ord om den viktorianske privatdetektiven Sherlock Holmes skulle Sir Arthur Conan Doyle (1859-1930) skapa en genre inom vilken han aldrig blivit överträffad.

Med sina illustrerade detektivhistorier i Strand Magazine, verkningsfullt återberättade av Holmes trogne vän Dr Watson, nådde Doyle vid rätt tidpunkt en medelklasspublik omfattad av senviktoriansk idésyn. I en värld där det mesta verkade bra som det var och där den officiella polisen balanserade den degenererade brottslingen kom Sherlock Holmes att framstå som den yttersta tryggheten till vilken klienten kunde vända sig när den sociala ställningen fordrade diskretion.

* * *

Känslan av trygghet kan nog vara en av förklaringarna till varför även den sentida läsarens trohet mot Holmes så djupt förankrats i den legendariska, trivsamma ungkarlsvåningen på 221B Baker Street där de flesta historierna tar sin början och varifrån mästerdetektiven löser sina problem inför en hängiven Watson och förbluffade klienter.

Med markant sinne för suggestiva detaljer formade Conan Doyle detektivens geniala yttre: den långa smala figuren med rakknivsskarpt ansikte och örnnäsa och med personliga attribut som deerstalkern, förstoringsglaset och pipan.

Som en eftergift till tidens smak förlänades Holmes en artistisk dekadant touche av mänskligt annorlunda kännetecken såsom oredan i arbetsrummet, violinspelet, rastlösheten och beroendet av kokainsprutan när vardagens tristess blev honom övermäktig.

Men Holmes är en i grunden praktisk, systematisk och logisk person — en ny typ av romandetektiv som löser sina fall genom egen skicklighet snarare än genom brottslingens misstag. Han har goda specialkunskaper och en utpräglad förmåga till observation och slutledning. Jag har tränat mig att lägga märke till vad jag ser, säger han.

Han saknar inte humor men visar ibland ett mano-depressivt drag som kan få honom att ena kvällen briljant och spirituellt underhålla ett middagssällskap med konversation om Stradivariusvioliner, buddismen på Ceylon och framtidens krigsfartyg för att därefter, dagar i sträck, bli liggande orörlig på soffan i vardagsrummet utan att yttra ett ord.

Holmes obenägenhet att knyta nya vänskapsförbindelser och hans misstro mot kvinnor har tolkats som okänslighet. Hans lidelse för exakt kunskap gör honom emellertid strängt osentimental. Han kan sålunda ge sig till att piska liken i ett bårhus för att utröna om blåmärken uppstår efter döden.

De vetenskapliga metoderna anpassas även på mänskliga relationer. Ta t ex äventyret En skandal i Böhmen där han som psykolog framlägger problem, hypotes, experiment och resultat. Irene Adler, huvudpersonen i berättelsen och en av de få kvinnor Holmes kom att högakta, blev här bara ett försöksdjur för honom.

I sitt försök att fullkomna the art of detection strävar han dock att skilja på yrket och människan bakom: Om jag begär full rättvisa åt min konst så är det därför att den är något opersonligt, något som står utom mig själv.

Och läser vi berättelserna noggrant så ska vi finna en Holmes som kan rycka till av förvåning, skrika till av vånda, rodna av stolthet och blekna av fruktan.

Mest uppskattar jag honom när han för en stund upphör att vara tankemaskin och låter sin naturliga instinkt fälla utslag. Alla trådarna i ett problem har knutits ihop, alla fakta har fallit in i ett mönster. Så långt, säger Holmes, tycks allt vara klart, intet mer torde finnas att tillägga — men ändå…ändå…

* * *

Doyle skildrar knappast mer än en smal sektor av det engelska samhället. Åtskilliga av historierna har dessutom ganska svag intrig. Men hans kraftfulla exakta språk och obestridliga berättarförmåga har gjort privatdetektiven Holmes till vår tids mest kända litterära gestalt.

Inga försök till pastischer har nått upp till originalens unika friskhet och trovärdiga miljöskildring. Ännu ett halvsekel efter författarens död fascineras ständigt nya läsare världen över av de sextio äventyren med Sherlock Holmes.

(1982) © Ted Bergman