Fallet med den förlorade deerstalkern. En lamentation

I senaste numret av de svenska Holmesianernas tidskrift The Moor berättar en chockerad medlem hur han i en hattaffär i Örebro bett att få köpa en deerstalker. När han för den oförstående affärsinnehavaren beskrev Mr Sherlock Holmes huvudbonad — skärm fram och bak och uppknutna öronlappar — utropade denne: – Jaså en Bugatti! De har varit omoderna i trettio år. De går inte att få tag på numera!

Händelsen fick mig att minnas min egen gamla deerstalker, tillverkad av Messrs James Lock & Co på St James’s Street i London och på fyrtiotalet inköpt hos den legendariske hatthandlaren A F Bodecker på Fredsgatan i Stockholm, hovleverantör sedan 1880, en proveniens som jag i sammanhanget ansåg helt OK.

I november 1993 besöktes Stockholm av teatergruppen The New Theatre från London som här i Medborgarhuset skulle ge några föreställningar av en egen musical kallad The Murder of Sherlock Holmes.

På förmiddagen, dagen före premiären blev jag uppringd av en förtvivlad representant för sällskapet som förklarade att de på Drottninggatan under natten haft inbrott i sin bil, en van, varvid en del av deras rekvisita, däribland deerstalkern, blivit stulen. De hade hela morgonen desperat försökt skaffa en ny, men förgäves! De hade då fått höra talas om min deerstalker. Ville jag nu möjligtvis låna dem den bara för några kvällar så att de utsålda föreställningarna kunde genomföras? Eftersom jag gärna ville se pjäsen accepterade jag. Det kändes som att låna ut sin tandborste.

Jag besökte premiären. Pjäsen var briljant framförd och blev en publiksuccé. Efter föreställningen ropades min deerstalker in fem gånger. Några dagar senare ringde huvudrollen till mig och berättade att turnén nu fortsatte till Tyskland men att de där knappast kunde räkna med att få tag i någon deerstalker. Kunde han bara för en kort tid få behålla min tills de åter passerade England så skulle jag omedelbart få den tillbaka, översedd, kemtvättad och i gott skick etc. Han ringde från en telefonkiosk, redan på väg söderut. Jag bad honom svära en högtidlig ed. Han gjorde det. Med tungt hjärta accepterade jag. Gud vet vad jag tänkte på!

Sedan dess har jag inte sett den. Många kvällar när jag suttit nedsjunken i min länstol med en god deckare har jag lyft blicken från boken och tänkt på min deerstalker, forfarande turnerande från huvudstad till huvudstad. A European Tour! Ännu efter flera år känner jag saknaden.

Dock har jag en sympatisk japansk brevvän. När jag nyligen i ett brev försökte tolka mina känslor inför min ever-touring deerstalker svarade han inte omedelbart på brevet. I stället anlände två veckor senare ett enormt flyggodspaket till min ytterdörr.

Omsorgsfullt emballerad i en stor pappkartong fann jag en vacker hattask och inuti den en vacker deerstalker som visade sig vara inköpt på Tokyos exklusivaste hattsalong, Ginza Toraya. Av tullens deklaration framgår att gåvan var värderad till 17 000 yen, det vill säga drygt 1 200 kronor. Enbart själva hattasken är säkert dyrare än den irländska keps jag annars bär till vardags.

Motto: Känn Dig aldrig helt uppgiven / med Din deerstalker på driven!

(1996) © Ted Bergman