Fallet med den illitterate tunnelbaneresenären
eller The Tube story på trettio sekunder.

Den svenske Holmesianen Gösta Rybrant beklagade en gång den skriande bristen på hästdroskor i Stockholm. Själv tog jag konsekvenserna därav och utnyttjade alltid tunnelbanan för att ta mig till och från mitt arbete i ett av bankpalatsen i Stockholms city.

En morgon när jag sålunda i lugn och ro sitter där i en vagn med en bok på väg in till stan kommer det plötsligt fram en besserwisser som jag endast känner helt flyktigt.
— Jaså, här sitter du och läser Sherlock Holmes i tunnelbanan, säger han med ett tillgjort flin. Vilken blasfemi! tillfogar han.
— Nothing of the sort, utropar jag och trycker snabbt ned honom på en sittplats där jag håller honom fast. — Hör här! Redan 1863 hade en mindre sträckning av världens första Underground Railway tagits i bruk i London och 1878 var man klar med The Inner Circle som vi nu själva kan trafikera när vi besöker staden. Tågen drevs visserligen ännu med ångkraft vilket gjorde luften i tunneln svår att andas men 1890 började tunnelbanan att elektrifieras. Då hade redan många teatrar, restauranter och privatbostäder börjat använda elektriskt ljus. Det är därför naturligt för Mr Holmes och Dr Watson att utnyttja tunnelbanan från Baker Street Station när de år 1890 i The Red-Headed League inleder den undersökning som leder till att The City and Suburban Banks tillgångar så underbart räddas. Dr Watson vittnar: ”We travelled by the Underground as far as Aldersgate.”

Därför är det också naturligt för bankdirektören Alexander Holder, senior partner i Holder & Stevensen, Citys näst störta privatbank, att år 1886 utnyttja tunnelbanan när han i det känsliga fallet The Beryl Coronet brådskande önskar konsultera Mr Holmes på Baker Street. Han säger själv: ”I came to Baker Street by the Underground.”

Och i den fascinerande The Bruce-Partington Plans kan vi läsa om hur liket av den mördade Arthur Cadogan West år 1895 färdas runt hela The Inner Circle liggande på taket av en tunnelbanevagn tills kroppen slutligen glider av och hamnar bredvid rälsen vid Aldgate Station.

Tåget saktar in. Jag lossar greppet om hans hals. Som en sentida James Ryder smiter han slokörad ut mellan vagnsdörrarna och försvinner snart som en skugga i vimlet på perrongen.

(1990) © Ted Bergman