Fallet med den mystiska mixturen

Till julen brukar jag varje år läsa och återuppliva stämningen i Sherlock Holmes-berättelsen Den blå karbunkeln (The Blue Carbuncle 1892), som ju inleds på tredjedag juls morgon i det trivsamma vardagsrummet på Baker Street. Illustratören Sidney Paget har i en samtida, briljant teckning fångat ögonblicket när Sherlock Holmes iförd rökrock bekvämt satt sig tillrätta på sin schäslong med benen uppdragna under sig. Bredvid sig, inom räckhåll på väggen, har han ett pipställ.

Varhelst trevnaden sprider sig på Baker Street finns Holmes pipor med i bilden. Hans rökvanor är välkända. De tre piporna, en av briarrot, en av körsbärsträ samt en svartnad kritpipa, alla med rakt skaft, hör ju jämte deerstalkern till hans välkända attribut. Holmes eget uttryck ”ett trepiporsproblem” har blivit en klassisk synonym för någonting knepigt, någonting att noga fundera över.

I denna atmosfär, tung av röken från Holmes pipa, lägger man kanske inte omedelbart märke till att även Dr Watson är piprökare. Den som minns scenen i tredje kapitlet av Baskervilles hund där Watson, efter att diskret ha hållit sig undan hela dagen, åter stiger in i deras gemensamma vardagsrum, ställer sig kanske till och med tvivlande:
Watson: Mitt första intryck när jag öppnade dörren var att elden var lös; rummet var uppfyllt av rök och man kunde nätt och jämnt urskilja lampan på bordet. Men mina farhågor försvann när lukten av tobak stack mig i halsen och framkallade ett hostanfall. I rökmolnen skymtade Holmes i nattrock, uppkrupen i en länstol med sin svarta kritpipa i munnen.
--Har du blivit förkyld, Watson? sade han.

Men läser vi i stället öppningsscenen i Krymplingen (The Crooked Man 1893) där Watson sedan några månader är nygift, så får vi reda på att han en kväll sitter och läser i sitt hem med pipan i munnen, när Holmes kommer på besök.
Holmes: Hm, du röker tydligen fortfarande samma gamla Arcadia mixture som på din ungkarlstid. Man kan inte ta miste på den där tunna, lätta askan på din kavaj.

Holmes hade skrivit monografin Upon the Distinction between the Ashes of the Various Tobaccos som behandlar 140 olika tobakssorter och visste vad han talade om. Han rökte själv en stark, grovt skuren shag som han förvarade i en persisk toffel. Shagen brukade han inhandla hos den kände tobakshandlaren Bradley, som var leverantör även åt Watson. Men Arcadia Mixture? Jag letade länge förgäves efter den tobaken i de fackböcker jag kunde finna med beskrivningar av olika tobaksblandningar. Så fick jag en dag höra att den i sitt hemland populäre engelske dramatikern James M Barrie, bland annat författare till Peter Pan, i sin bok My Lady Nicotine från 1890 lovsjunger en tobaksblandning som han med ett fingerat namn just kallar Arcadia mixture.Vilken tobak Barrie avsåg, och vilken tobak Dr Watson alltså egentligen rökte, vet vi dessutom lyckligtvis. Ty i en framgångsrik annonskampanj publicerade ett tobaksbolag år 1897 ett intyg från Barrie att denne i sin bok syftat på den engelska tobaken Craven Mixture.

Vi vet även att Dr Watsons litteräre agent, en viss Dr Arthur Conan Doyle, var mycket nära vän med Barrie. Utan tvivel var det genom honom Watson fått idén att i sin berättelse använda samma hemliga beteckning.

Ännu i början av 1970-talet kunde man hos ledande tobakshandlare i Stockholm, exempelvis hos Frans Svensson vid Stureplan, köpa en piptobak som hette Craven A. Märket har dock utgått och tillverkas inte längre.

(1998) © Ted Bergman

Sidney Pagets första porträtt av Sherlock Holmes, räddat ur papperskorgen av konstnärens hustru år 1891.