Fallet med det sorgsna klagotjutet

Jag är uppfödd med Allers varje tisdag. Därför insåg jag genast vad jag funnit när jag på åttiotalet hos den kända specialaffären Prior Dukketeatre i Köpenhamn fick syn på ett häfte med en dramatisering av romanen Baskervilles hund för Familje Journalens Modelteater. Till rollhäftet hör sju stora omonterade pappersark med pjäsens kulisser och rollfigurer upptryckta i flerfärg.Texten är bearbetad och utgiven på danska av Carl Aller Etablissement A/S 1943.

Ett orört set av denna pjäs är sällsynt. Jag köpte det genast. Större delen av upplagan förstördes vid en dramatisk brand i Allers lager i Köpenhamn när engelska Royal Air Force under andra världskrigets slutskede i mars 1945 punktbombade det så kallade Shellhuset, då ett högkvarter för tyskarna.

Senare har jag även lyckats finna det motsvarande svenska rollhäftet, tryckt samma år hos Allers i Helsingborg. Pjäsen består av fem akter med åtta scener och tio roller. Rollfigurerna, 12 cm höga, manövreras horisontellt med ståltrådar.

Romanens text har förenklats. I det behändiga rollhäftet finner man, förutom instruktiva illustrationer, även en charmig uttalsguide till skådespelarnas bekvämlighet. Namn som Bejkö Strit, Oåtson, Sö Tjals och Djånn Bärrimå bör inte vara svåra att identifiera.

Allra trevligast är dock vägledningen till pjäsens musik och effekter. Sålunda rekommenderas regissören att i pauserna avstå från skräckmusik som till exempel Dance Macabre eftersom den ”leder fram till ett klimax som liksom verkar lugnande på nerverna. Då är det bättre att låta publiken sitta på helspänn i pauserna med tjutet från Baskervilles hund fortfarande genljudande i öronen”. För den regissör som ändå envisas med pausmusik rekommenderas i stället Mendelssohns Lieder ohne Worte på fiol.

Styckets specialeffekter framstår spännande: ”Hundens fosfor-skimrande gap kan lätt åstadkommas genom att man fyller utrymmet mellan dess fruktansvärda käftar med gulgrönt silkespapper och monterar en liten glödlampa bakom”. För att åstadkomma Dr Watsons röst inifrån den ekande klipphålan råder man skådespelaren att hålla en hink framför munnen. Och för en samvetsgrann framställare av hundens ”långdragna, djupt, obeskrivligt sorgsna klagotjut” vilket ”från ett lågt dämpat mummel steg till ett djupt rytande och därefter åter sjönk ned till ett tungsint, vibrerande mummel” rekommenderar häftets författare förståndigt nog en läsning av själva romanen. Ett råd jag gärna instämmer i. Läs Arthur Conan Doyles roman Baskervilles hund !

 

(1997) © Ted Bergman