Fallet med den trankile bokhandlaren

Föreställ dig att du stiger in i ett trångt dammigt antikvariat vid Church Street i London, några få kvarters promenad från hörnet av Baker Street och Marylebone Road. Tänk dig även en uråldrig, djupt framåtböjd bokhandlare som stapplar omkring i butiken. Hans tärda ansikte inramas av vitt hår och yviga polisonger. När du tilltalar honom möts du av en skarp blick ur de insjunkna ögonen varefter han med ett föraktfullt fnysande vänder dig ryggen. Under höger arm har han klämt fast kanske ett dussin tummade volymer såsom The Origin of Tree Worship, British Birds, Catullus och The Holy War. Medan han sakta rör sig i lokalen tappar han då och då en bok i golvet.

Efter någon stund kommer han emellertid att med egendomlig, kraxande stämma erbjuda dig fem godtyckliga volymer med den besynnerliga motiveringen att du med dem kan fylla någon lucka i din egen bokhylla, eftersom sådant ser så slarvigt ut! Skulle du köpa en begagnad bok av denne man?

Sådan är dock den bild ur en boklärd antikvariathandlares vardag som Mr Sherlock Holmes ville få sin vän Dr John H Watson att acceptera. Den innehåller förvisso märkliga drag. Inte märklig i betydelsen av orimlig och osannolik, utan märklig i dess egenskap av ett blad ur det verkliga livets roman ty detaljerna i skildringen är hämtade ur The Empty House, en av Dr Watsons berömda dokumentära skildringar av sin väns äventyr.

Berättelserna om Sherlock Holmes ingår självfallet i mitt bibliotek. Jag har under många år, oftast från antikvariat, skaffat mig de böcker jag vill ha och med omtanke placerat dem i lämpligt sällskap i min bokhylla ungefär så som man vid en bordsplacering placerar de vänner man vet passar ihop. Men även om vissa böcker trivs bäst tillsammans av estetiska och kulturella skäl kan också en strikt bokstavsordning uppmuntra till spännande associationer som när jag en dag i mina hyllor fann att Falstaf fakir, Faulkner och Fritiof Nilsson Piraten bildat en diskussionsgrupp.

Antikvariaten har gjort det möjligt för mig att bygga upp en specialsamling som jag är stolt över. Men hur känns det att besöka ett antikvariat idag? Vad har jag för krav? Jag ställde mig själv den frågan och noterade följande ur en äldre antikvariatkunds erfarenheter.

Ja, först och främst bör böckerna placeras praktiskt. Som varje reflekterande besökare av ett antikvariat vet står de mest intressanta böckerna alltid placerade på nedersta hyllan. Det har ej lyckats mig att uppbringa någon statistik över medellängden på svenska antikvariatskunder men eftersom jag med åren känt det allt knepigare att sitta på huk och mina glasögon dessutom är slipade för att läsa text på 50 centimeters håll upplever jag där ett tydligt problem. Jag minns väl när jag första gången besökte antikvariatet Bokslussen i Götgatbackens T-bane-nedgång och till min glädje fann en kudde nederst på en av hyllorna. Lite hårig kanske men ändå juste att lägga knäna på. Men just som jag skulle ta den trängde sig bokhandlarens jycke fram och tog sin sovplats i besittning.

Jag har också skaffat mig en personlig uppfattning om antikvariat som arrangerar sin paperbacks i dubbla rader innanför varandra! För att kunna plocka ut buntar av böcker ur den första raden för att över huvud taget kunna få en skymt av raden bakom måste man vara begåvad med en greppbredd på minst en oktav mellan tumme och pekfinger. Sådana är inte min händer.

Ett annat antikvariat jag besökte hade i hyllorna placerat en stor del av sina böcker i staplar med bokens nederkant utåt! Jag erinrar mig ett foto av Mao Tsetung nedsjunken i en bekväm trettiotalsfåtölj med armarna på armstöden mot en bakgrund av bokhyllor fullproppade med liggande böcker, alla med nederkanten utåt. Då tyckte jag det såg trevligt ut, särskilt som det ur varje bok stack fram en liten papperslapp med vackra kinesiska tecken. Men nu, här i Sverige? Den bokhandlaren får behålla sina böcker.

Naturligtvis sätter jag också värde på att böckerna är placerade åt samma håll! Det finns dock sympatiska undantag. Min gode vän, den danske Holmesianen Henry Lauritzen, som var ärkekonservativ, hann skriva över fyrtio egna böcker i olika ämnen. Jag är själv lycklig ägare till tjugusex av dem och de har alla den egenheten att titeln, skriven längs med ryggen, är vänd åt ”fel” håll. Betraktaren måste när han läser titeln i bokhyllan böja huvudet åt vänster i stället för normalt åt höger. Så tryckte man sina böcker i England förr i tiden och så ville Henry ha det. Var och en som har en Beeton’s Christmas Annual från 1887 med ryggen i behåll i sin bokhylla förstår vad jag menar.

Henry förvarade dessutom sina favoritböcker på en särskild hylla och läste dem regelbundet en gång om året med början från vänster. Så snart en volym var läst hamnade den åter på plats, men nu upp och ned. Henry kunde på det viset, som längs x-axeln i ett koordinatsystem, vid varje tillfälle lätt konstatera var i sitt litterära liv han befann sig. Av självklara skäl vill jag heller inte att böckerna står inklämda för tätt när jag leter på en antikvariathylla. Fast egentligen är det inte så konstigt. Som varje bokägare vet så älskar böcker att flytta på sig. Du vill läsa eller slå upp något i en bok och tar fram den ur din hylla. När du så nästa dag vill sätta tillbaks den kan du omöjligt finna var den ska stå! Tomrummet efter den existerar inte längre! I skydd av nattens mörker har böckerna trängt ihop sig och du blir till slut tvungen att sticka in din bok på tvären, ovanpå de andra. Det händer mig ideligen.

Jag vill också gärna själv kunna ta reda på priset på den bok jag funderar att köpa. Medan jag ännu tillbringade mina dagar i city brukade jag under luncherna ofta besöka något antikvariat inom lämpligt avstånd. I ett av dem var samtliga böcker prismärkta med en sorts kod i stället för med siffror! Innehavaren, en äldre man — han hade nog fyllt femtio — hade uppenbarligen ett taskigt minne. Ty så snart han skulle sälja en bok fick han springa in i ett bakre rum för att kolla priset i en kodbok. Jag hämnades på honom genom att vid ett tillfälle skicka honom fram och tillbaka tio gånger med böcker som jag inte tänkte köpa medan jag i lugn och ro bläddrade i ett vackert exemplar av US Camera.

Jag värdesätter också kunskap och minns att det dröjde ända in på 70-talet innan man kunde vara säker på att antikvariaten anade vad man talade om när man frågade efter Ed McBain. Vilket får mig att tänka på en scen i McBains bok The Pusher där detektiverna just gripit en ung heroinlangare. Enligt identitetskortet heter han Ernest Hemingway. Poliserna är skeptiska. — Vad är det med det då, sa Hemingway. Är det något problem? — Bara det, sa Carella, att det finns en författare som heter Ernest Hemingway. — Gör han? sa Hemingway och var tyst en stund. Men sa sedan tankfullt: Aldrig hört talas om honom. Kan jag stämma honom?

Nu för tiden kan man köpa begagnade böcker över internet. Annat var det förr. Jag minns särskilt en episod vilken jag av diskretionsskäl tidigare endast flyktigt kunnat beröra.

Efter ett råd från min vän John Bennett Shaw hade jag tränat min yngre bror Tom att spåra upp Holmesiana. Sent en söndagskväll i början på 60-talet ringde telefonen. Det var Tom. I viskande ton meddelade han att han sett något begärligt i skyltfönstret till ett antikvariat på T***-gatan. Inom en halvtimme var jag på plats. Fönstret var oupplyst men en gatlykta längre bort spred ett svagt sken. Skuggande med händerna mot rutan skymtade jag i halvdunklet en blå, något fläckad bok i folioformat, bunden med klotrygg och med en handskriven gulnad etikett:

 

Efter en orolig natt under vilken jag kastade mig fram och tillbaka i sängen infann jag mig nästa morgon hålögd på min arbetsplats. Sedan jag skyndsamt lämnat ifrån mig nycklarna till bankens valv försvann jag mot T***-gatan och intog snabbt en strategisk plats i en port snett emot antikvariatet. I sådana här situationer gäller det ett ej låta ägaren ana att man stått och väntat.

En timme gick. Varför öppnar alla antikvariat så sent? Hade butiken en bakdörr? Ja, plötsligt rörde sig någon därinne. Nonchalant visslande korsade jag gatan och medan jag passerade antikvariatet kastade jag en snabb blick genom rutan där morgonens första sol redan letade sig in. Boken låg kvar! Jag fortsatte oberörd till nästa tvärgata, vände och gick tillbaka. Kvävande en gäspning med handen steg jag in genom butiksdörren.

Framme vid skyltfönstret stod bokhandlaren med händerna på ryggen synbarligen upptagen av att genom det dammiga glaset betrakta den sparsamma trafiken utanför. Hade han sett min blick när jag gick förbi?

Förmodligen! Iakttagande varandra började vi sakta cirkla runt i det trånga utrymmet, som brottare på en matta avvaktande den andres första grepp. Ett ljusgrått bokdamm lyfte från golvet och flimrade lätt mot solljuset i fönstret. Jag började bli torr i halsen. Enligt alla regler borde jag nu söka inta en taktiskt position varifrån jag utan att förråda mig kunde betrakta boken närmare .

— Jag ville gärna se mig omkring, öppnade jag.
— Varsågod, kontrade han.
— Helt allmänt alltså.
— Varsågod.
— Ja, då börjar jag väl därborta vid fönstret
— Varsågod.
Nu gällde det att lägga ut en rökridå.
— Jag ville gärna se på böcker av McBain.
— Tror jag inte jag har.
— Tror?
— Just det!
Den här bokhandlaren var inte född i farstun! Jag fick byta taktik.
— Jag ser det ligger några böcker där i fönstret. Blir dom inte blekta i solen?
— Ingen fara.
— Men somliga är väl ändå ömtåliga. Till exempel den där med blått omslag och gul etikett?
— Den kommer inte att ligga där länge.
Det var som förgjort. Bäst att själv gå till attack.
— Kan jag titta på den?
— Varsågod.

Jag sträckte mig ner efter boken och öppnade den försiktigt. Det var ett svenskt rollhäfte till William Gillettes Holmes-pjäs, handskrivet med bläckpenna och driven stil på 213 gulnade sidor, komplett med scenanvisningar och uppgifter om rekvisita. Häftet hade utan tvivel utnyttjats vid något av styckets uppsättningar i Sverige mellan 1902— 1910.

Jag hade börjat darra en aning men försökte på nytt.
— Sherlock Holmes har man ju för all del hört talas om. Jag kan tänka mig att köpa den som ren kuriosa och ta med till landet.
— Tvåhundra.
Tvåhundra! Nu fick det bära eller brista.
— Ja, då får det nog vara. Har inte mer än hundra kronor på mig.
— OK, ett hundra.
Jag ryckte snabbt fram en hundralapp, la den på disken, grep rollhäftet och avlägsnade mig. Hundra kronor var mycket pengar på den tiden — jag hade cirka femton hundra i månadslön — men jag har aldrigt ångrat mig. Den ljusblå boken hör till hörnstenarna i min Holmes-samling

Om jag fick föreslå den ideala antikvariatshyllan så skulle den vara placerad 150 centimer från golvet, väl belyst och med böcker av Arthur Conan Doyle, Charles Dickens, Damon Runyon, Ed McBain, Fritiof Nilsson Piraten och P G Wodehouse i rikt urval.

(2000) © Ted Bergman