Var snäll och säg att Sherlock Holmes finns!

Det är inte sant att Sherlock Holmes sover med sin märkvärdiga mössa på sig. Inte heller är det sant att han röker en stor, krum sjöskumspipa, som liknar en hörlur. Det finns i själva verket inte ens något belägg för att Holmes någonsin skulle ha yttrat de kända orden: Elementary, my dear Watson!

Men något att tro på måste man väl ändå ha? Ja, redaktören för den amerikanska tidskriften The Baker Street Journal publicerade en gång följande insändarbrev:

Kära farbror redaktören!
Jag är en ung och blond flicka (98-55-90) och alla jag känner bara skrattar åt mig för att jag tror på Sherlock Holmes. De säger att det inte finns någon sådan person och att han är påhittad för att lura folk. Var snäll och säg att Sherlock Holmes finns!
Virginia West

Kära Virginia!
Dina vänner har alldeles fel och du har rätt. Sherlock Holmes måste finnas. Hur skulle vi kunna undvara en så stor man som skänkt mänskligheten så mycket glädje och äventyr. Bara därför att han är en legend finns ingen anledning att sluta tro på honom. Ingen av tvivlarna har väl någonsin sett Abraham Lincoln eller Georg Washington men skulle väl aldrig tvivla på att dessa existerat bara för att man nu är hänvisad till böcker om man vill lära känna dem.
Red

Men doktorerna Doyle och Watson då? Ryktet lär gå att det var Doyle och inte Watson som skrev de berömda berättelserna om detektiven. Ja, säker ska man ju aldrig vara, men författaren till dessa rader vågar dock påstå att om det inte var Watson som skrev historierna om Sherlock Holmes, så missade han verkligen sitt livs chans.

Många olösta frågor men också lysande forskningsresultat redovisas i litteraturhistorien. Någon letar i Strindbergs tvättnotor — en annan påstår att Kolingen inte härstammade från Stadsgården i Stockholm. När det gäller Sherlock Holmes så har en sådan noggrann textkritik och kronologisk forskning sin alldeles särskilda tjusning. Man använder nämligen detektivens egna metoder: "It has long been an axiom of mine that the little things are infinitely the most important". "His studies are desultory and eccentric, but has amassed a lot of out-of-the- way knowledge".

Således ägnar sig en rad avgudadyrkare världen över åt denna "överdådigt muntra och suveränt onyttiga holmesforskning" (enligt Jörgen Elgström). Verksamheten, präglad av "höggradig logofobi och utövad i termer av rationellt vanvett" bedrivs vanligen i särskilda sällskap, "strängt upptagna med att publicera mer eller mindre besynnerliga dokument och studier" (enligt Jan Broberg).

Arten karakteriseras kanske bäst genom citat ur några föreningsstadgar. När det svenska sällskapet "De ensamma cyklisterna" (efter äventyret The Solitary Cyclist) konstituerade sig, bidrog sålunda en av medlemmarna, Gösta Rybrant, med följande paragraf: "Medlem må såsom färdmedel utom cykel även använda hästdroska. Med hänseende till den skriande bristen på hästdroskor i Stockholm bör dock, efter en vid varje tillfälle högtidligt svuren ed, såsom hästdroska betraktas varje kommunikationsmedel utom helikopter eller luftballong. Finnes endast luftballong eller helikopter tillgänglig må dessa färdmedel betraktas som cykel".

Medlemmarna i det danska sällskapet The Cimbrian Friends of Baker Street i Aalborg har strängt ålagt sig att vid alla samtal — till lands, till sjöss och i luften — söka påverka sin omgivning till en större förståelse för de Conaniska skrifterna. I sällskapets stadgar § 4 fastställs förresten att alla möten skall avhållas i stadshusets stora sal, om inte dispens gives. § 5: Dispens gives alltid.

Och i den amerikanska föreningen The Baker Street Irregulars stadgar § 3 läser man: "Särskilda möten kan när som helst och var som helst utlysas varvid dock mötet för att vara beslutsmässigt fordrar två närvarande medlemmar. Obs! Om nämnda två personer är av motsatt kön skall de dock för att undvika misstolkning vara noga med val av mötesplats".

Vad ska man då lämpligen känna till för att accepteras i dessa kretsar? Man bör t ex veta att Holmes ingenstans i de sextio berättelserna påstås bära den kända deerstalkern, som var en vanlig sportmössa i det senviktorianska England. Visserligen beskrivs han en gång iförd "an ear-flapped travelling cap" och vid ett annat tillfälle "a close-fitting cloth cap". Men det är helt på eget initiativ som Sidney Paget, den mest berömde Holmes-illustratören (drygt 350 laveringar 1891-1908), försåg Holmes med deerstalker på bilder i The Strand Magazine.

Vad sedan den böjda pipan beträffar så kom den inte till England förrän under boerkriget, vid sekelskiftet. Nästan samtidigt började en amerikansk skådespelare, William Gillette, en berömd svit av 1.300 föreställningar i huvudrollen av sin egen pjäs Sherlock Holmes. Och Gillette, av sin samtid identifierad med Holmes, föredrog en krum pipa helt enkelt för att kunna artikulera bättre med den i munnen.

Och ägnar vi oss åt "Elementary" så finner vi att Holmes visserligen yttrat det ordet fyra och "My dear Watson" åtskilliga fler gånger, men att de bägge uttrycken på inget ställe i texten står varandra närmare än 48 ord!

Något annat man bör känna till? Ja, Aftonbladet skrev en gång om Shakespeare: "...denne obskyre person — om vars Londonadress man ingenting vet, i motsats till vad förhållandet är med Sherlock Holmes". Det är så sant som det är sagt. Men om någon därför tror att Holmes bodde på 221 B, Baker Street så är han eller hon en verklig nybörjare, ty ett av de få fakta som Sherlockianer världen över är helt överens om, är att i huset 221 B har Holmes förmodligen aldrig satt sin fot, främst av det skälet att Baker Street inte hade fler än 85 numrerade portar. Till god kotym hör därför att kunna presentera en egen, väl underbyggd uppfattning om i vilket hus de berömda vännerna egentligen bodde. Som stöd för några argumenteringar har använts empiriska forskningsmetoder såsom att beräkna hur långt en äldre bankir orkar springa en vinterdag i upphetsat tillstånd på en hal trottoar utan att kollapsa (låg 221 B nära eller långt ifrån en Underground station? Jfr The Beryl Coronet). Eller att från kartor och dokumentära fotografier rekonstruera gatlyktornas ljuskretsar på Baker Street (trottoaren mitt emot 221 B var dåligt belyst enligt The Empty House). Någon privatdocent har på originalsbyggnadsritningar samt genom praktiska mätningar sökt bestämma antalet trappsteg mellan första och andra våningen på gatans fastigheter (221B hade 17 steg enlig A Scandal in Bohemia).

Till de styvaste prestationerna räknar jag den svenske Sherlockianen Curt Bergs övertygande logiska bevisning för huset med nuvarande nummer Baker Street 111, publicerad i den litterära kalendern Vindros 1947. Bland annat ingår sådana element som Holmes avslöjande av den tyske mästerspionen von Bork 1914, tyskarnas punktbombning av nr 111 under andra världskrigets blitz (s k Baedeker-bombning) samt ett amatörfotografi av det urblåsta huset, egenhändigt taget på platsen strax efter händelsen med risk för eget liv.

En klassisk fråga gäller Dr Watsons hustru/hustrur. Som bekant mötte han Miss Mary Morstan i äventyret The Sign of Four, publicerat i december 1887 och av en rättrogen amerikan kallat "en julklapp till mänskligheten". Äktenskapet med denna älskliga kvinna, av själve den sakliga Holmes omtalad som "a most charming young lady", varade dock blott några år. När Watson 1894 flyttar tillbaks till Baker Street är han änkling. Nio år senare deklarerar emellertid Holmes att Watson på nytt övergivit honom "for a wife". Forskningen har därför hittills arbetat med teorin att Watson gift om sig.

Dansken Verner Seemann publicerade emellertid 1966 ett mycket uppmärksammat arbete som gick ut på att ordet "wife" i själva verket är en typisk Watsonism, d v s sättarens felläsning från Watsons manuskript. Vi vet ju alla hur en läkares handstil ser ut. Vad Watson egentligen skrivit var "a miff" — på svenska närmast "en fnurra på tråden". Övertygande visar Seemann hur fnurran sannolikt härrör från en av Watson vid samma tidpunkt begången offentlig indiskretion. Därmed torde i fortsättningen antalet traditionella skålar vid Sherlockianernas sammankomster minskas med en — den för Watsons andra hustru.

En annan angelägen fråga rör Watsons skottskada /-skador. Vid ett tillfälle nämner han att han under sin tid i Indien skadats av en gevärskula i skuldran men säger en annan gång att han fått kulan i benet. Dessa kontroversiella uttalanden har berett en mängd forskare mycken glädje. En år 1960 publicerad bibliografi över "The Writings on Watson’s Wound(s)" upptog 48 artiklar skrivna av sammanlagt 35 författare. Dessa specialister kan i grova drag indelas i tre olika kategorier: 1) De som är övertygade om att Watson vid två olika tillfällen blivit sårad av två olika kulor. 2) De som hyllar tesen att Watson, stående på alla fyra med huvudet vänt mot skytten, vid ett enda tillfälle träffades av en enda kula, som passerade genom skuldran och in i benet. 3) De som söker bevisa att Watson vid ett tillfälle träffades i skuldran av en preparerad Jezailkula som splittrades, varvid ett splitterfragment träffade benet. Till den senare falangen hör en svensk Sherlockian och ballistiker, vilken sedan åtta år arbetar på en stor illustrerad avhandling i ämnet, "said by the experts to be the last word upon the subject".

Mången läsare av Dr Watsons texter har väl ibland även förnummit dess lyriska kvaliteter. Men ingen anade väl dock att The Hound of the Baskervilles förmodligen först nedskrevs i bunden form, förrän engelsmannen E V Knox i en essä lyfte fram en rad flagranta prov på hur Watson slarvat med omarbetningen till prosa. Följande citat ur kapitel XIV borde övertyga den mest skeptiske:

The night was clear and fine above us
The stars shone cold and bright
While a half-moon bathed the whole scene
In a soft, uncertain light

Eller detta underbara fragment:

I stooped and pressed my pistol
To the dreadful, shimmering head
But it was useless to press the trigger
The giant hound was dead

Det finns en engelsk skämtteckning som föreställer Holmes lutande sig mot en bardisk med en halvfull sejdel i handen. Med ett sorgset ansiktsutryck anförtror han pubvärden: "Watson förstår mig inte!" Och, allvarligt talat, hur skulle Watson helt kunna förstå varje yttring av denne typiskt komplicerade representant för den spännande brytningen mellan en viktoriansk och en nyare tid. En blandning av två världar — två moraler. Nog finns det stimulerande anledning att närmare försöka lära känna denne märklige man som har en kokainspruta i ett litet marokängfodral på spiselfrisen men också äger ett par flitigt använda boxhandskar. En man som, sittande i vardagsrummet i en korgstol, i rojalistisk yra med pistol prickar in initialerna VR (Victoria Regina) med kulhål i väggen men som tillbringar nästa kväll i depressiv stämning, disharmoniskt strykande med stråken fram och tillbaka över sin fiol placerad mellan knäna. Sherlock Holmes, som briljant och spirituellt underhåller ett middagssällskap genom att konversera om mirakelspel, medeltida lergods, Stradivariusfioler, buddismen på Ceylon och framtidens krigsfartyg. Men som också tyst mediterande tillbringar flera dygn instängd i ett rum tillsammans med sina pipor och ett stort paket tobak.

Och han lever. I äventyret The Red-Headed League skildes jag helt nyss ifrån honom: "He waved his hand, turned on his heel, and disappeared in an instant among the crowd".

(1971) © Ted Bergman

Drawing by Henry Lauritzen