Fallet med den virtuosa violinisten

Vi erinrar oss kanske hur Sherlock Holmes i äventyret En studie i rött efter en brottsplatsundersökning på 3 Lauriston Gardens bereder sig på en avkopplande eftermiddag.

Han säger: ”Och nu till lunch och sedan till Norman Néruda. Hennes attack och stråkföring är glänsande. Vad var det för ett litet stycke av Chopin hon spelar så briljant: Tra-la-la lira-lira-lay”.

Namnet Norman står här inte för det manliga anglosachsiska förnamnet utan utgör i själva verket en av de få svenska referenser man kan finna i Holmes-historierna.

Den tjeckiska violinvirtuosen Wilhelmine Néruda (1839 – 1911) hade nämligen 1864 gift sig med den på sin tid kände svenska kompositören och violinisten Ludvig Norman (1831 – 1885). Vid tiden för En studie i rött (1881) innehade han posten som första hovkapellmästare i Stockholm.

Hur djupt intryck som Wilhelmines violinspel hade gjort på den sakkunnige violin-amatören Holmes kan man blott ana när man läser ett vittnesmål från en konsertturné vilken hon som ung företog i Sverige: ”…hon hade ej mer än tagit ett par tag på sin stråke, förrän man märkte, att det var en talang av första ordningen. Alla nutidens tekniska svårigheter voro för henne en lek, och det är förunderligt, att ett ungt fruntimmer kunde ha en sådan styrka, förenad med det ljuvaste behag. Som publiken ej anat något sådant, var överraskningen stor och entusiasmen utomordentlig. Jag råkade sitta bredvid kompositören Lindblad, och han storgrät och bar sig åt som om han blivit vanvettig”.

Citatet är hämtat ur Teodor Holmbergs bok Människor och kulturbilder från 1800-talet (1928). Ett ännu styvare citat har jag dock funnit i en bok med titeln Lyran, skriven av Lotten Dahlgren och utkommen hos W & W 1913. Boken behandlar litterära och musikaliska salonger i Stockholm.

På sid 82 citeras en fru Fredrika Limnell som nämner ”en ståtlig konsert av Wilhelmine Néruda: … en förtjusande violinkonsert av Händel mästerligt utförd av Wilhelmine; en av Spohr, fiolduetten utan ackompanjemang tillägnad bröderna Holmes…” .

Vid sidan av deerstalkern, pipan och förstoringsglaset är fiolen förmodligen det attribut man oftast förknippar med Sherlock Holmes. Fiolen var för Holmes ett medel att koppla av. Och han spelade inte på vilken fiol som helst! I The Cardboard Box får vi bekräftat att han äger en äkta Stradivarius-violin, ett exempellöst fynd för femtiofem shillings hos en pantlånare på Tottenham Court Road. Han brukade förstrött gnida på den när han var upprörd (The Norwood Builder), han spelade några takter på den när han var på vresigt humör (The Second Stain) men han kunde också ta fram fiolen bara för att fördriva en trist höstkväll (The Noble Bachelor).

Ett av de mest rörande bevisen på den starka vänskapen mellan de bägge männen på Baker Street finner man i slutet av kapitel åtta i The Sign of Four där Holmes varligt spelar sin uttröttade vän till sömns.

Allt detta kan jag sympatisera med. Men jag kommer nog aldrig att förstå hur i all världen Holmes kunde behandla sin antika Stradivarius så nonchalant som det beskrivs i andra kapitlet av A Study in Scarlet : Ibland om kvällarna brukade han luta sig tillbaka i länstolen, sluta ögonen och vårdslöst gnida med stråken på fiolen som låg i knät på honom.

 
           Fiolspelaren

På illustrationen ser vi situationen som den tecknats av George (Geo.) Hutchinson som del av en anfang till kapitel två i Ward, Lock, Bowden and Co’s utgåva 1891. Sherlock Holmes talang som fiospelare var excentrisk, skriver Dr Watson. Det kan man lugnt hålla med om!

(1998) © Ted Bergman