Den andra, kanske lite mer exklusiva formen av audax-cykling administreras av Union des Audax Francais (UAF). Enligt deras regler och traditioner kör man alltid i grupp (emellanåt i mycket stora grupper), tävlar ej mot varann och håller strikt en snittfart på normalt 22,5 km/h under ledning av en "kapten" med en eller flera medhjälpare som skall se till att gruppen är väl samlad och att det inte uppstår några problem. Alla pauser och matraster är i princip schemalagda och tidsbestämda och räknas in i snitthastigheten. Formellt definieras denna långcyklingsform i Frankrike som en typ av "touring" och därför sorterar den organisationsmässigt under Federation Francais de Cyclotourisme (FFCT).
Ursprunget
Vad betyder då själva ordet "audax"? Till skillnad mot de flesta andra termer i detta sammanhang är det egentligen inte franska, utan rent latin och kan ungefärligen översättas djärvhet, dristighet, "beslutsamt handlande trots fara för eget liv", etc. Begreppet audax i dess moderna sport-betydelse sägs ha sitt ursprung år 1887 då ett dussintal italienska cyklister gjorde en dagstur på ungefär 200 km från Rom till Neapel. Napolitanska cyklister tände på idén och körde åt andra hållet och så var det igång. Flugan att i grupp utföra strapatsrika dagslånga idrottsprestationer för nöjes skull spred sig. Rörelsen AUDAX ITALIANO bildades och blomstrade med grenar som simning, löpning, vandring och cykling fram till första världskriget då verksamheten tynade bort.
Redan år 1904 hade dock Audax Club Parisienne (ACP) grundats. Denna lilla klubb i Paris började att sanktionera och registrera audax-cyklingar i hela Frankrike, att utfärda de s k "brevet-korten" och att dela ut medaljer. Den ursprungliga tanken var att för en skeptisk allmänhet demonstrera cykelns användbarhet som fortskaffningsmedel även på långa sträckor.
Med tiden ansåg dock fler och fler medlemmar att det nu i praktiken redan bevisats vad cyklister kan prestera med endbart pedalkraft och envishet; hädanefter ville man ägna sig åt ren tur-cykling i grupp. Resultatet av de ideologiska motsättningar som därmed uppstod blev att ACP 1920 förlorade privilegiet att utfärda BREVETS D'AUDAX. Rätten till dessa övertogs istället av "touring-falangen", vilken så småningom organiserades under namnet Union des Audax Français, och så förhåller det sig alltså än idag!
ACP-reglerna
Efter splittringen började ACP genast utfärda egna kort, nu benämnda BREVETS DE RANDONNEURS, och att genom sin internationella organisation Les Randonneurs Mondiaux (RM) stadsfästa och registrera alla standardsträckor som kördes a allure libre, d v s enligt ACP:s "frifarts-regler". Bland traditionella ACP-regler märks bl a:
Godkännande sker via RM eller motsvarande nationella eller regionala organisation, hos oss via sammanslutningen AUDAX CLUBS NORDIQUES. Efter att man genomfört loppet och det signerade brevet-kortet blivit registrerat delas så småningom även medalj ut.
Många olika slags lopp
Bägge typerna av Audax-cykling (UAF:s resp ACP:s) förekommer i många länder. I Sverige är kanske Vänern Runt det bästa exemplet på hur Brevets d'Audax fungerar i princip, medan våra vanliga randonneur-lopp är av frifartstypen (Brevets de Randonneurs Mondiaux).
I Frankrike organiserar ACP även andra typer av "lopp", t ex Fleche Velocio där man varje påsk kör till någon liten ort i närheten av berget Ventoux från valfri startplats. (Fleche betyder pil och Velocio var pseudonymen för en känd cykel-propagandör i Frankrike). Man måste cykla minst 36 mil och hålla på i 24 timmar och dessutom köra i grupp om 3-5 cyklister. Åtskilliga tusental cyklister brukar delta. I Sverige har vi en motsvarande årlig Fleche Nordique som går till Skövde, i England finns The York Arrow, o s v.
Det finns flera andra organiserade långcyklingsformer, t ex Fleches de France där man kör förutbestämda sträckor radiellt från eller till Paris, och en annan typ där man kör runt Frankrikes periferi. Diagonales de France har funnits sedan 1930 och består av nio långsträckor som förbinder Frankrike-kartans sex "hörn". Vidare finns det (inte bara i Frankrike) en mängd s k Permanents, vilka är andra namngivna och ofta klassiska fasta sträckor som man kan köra närsomhelst om man anmäler sitt försök i förväg. Extremt långa "permanenter" kallas Raids, exempelvis Calais-Brindisi (2250 km på 200 timmar).
Det legendariska 1200 km långa Paris-Brest-Paris organiseras av ACP vart fjärde år medan UAF har sin egen variant vart femte år! Det är i själva verket samma lopp men genomfört enligt olika principer. Man har genom åren undvikit att cykla samtidigt, men till hundraårsjubileet 1991 sammanföll arrangemangen. Från UAF:s sida begränsade man antalet deltagare till 250 medan ACP hade ett startfält på drygt 3 200 cyklister. Exempel på liknande lopp vart fjärde år i andra länder är Boston-Montréal-Boston (1200 km) och London-Edinburgh-London (1400 km). Det första "PBP" 1891 var för övrigt en av inspirationskällorna till det första "Mälaren rundt"1892!
Näraliggande former
Det existerar även andra "specialintresse-organisationer" för gruppcykling, t ex Union des Brevets Internationaux (UBI) som särskilt inriktar sig på att köra de kontinentala endagsklassikerna (fast på andra dagar än proffsen) såsom Paris-Roubaix ("Helvetet i Norr"), Ghent-Wevelgem, Rondvart van Vlaanderen (Flandern Runt), Liége-Bastogne-Liége, Milano-San Remo, o s v.
-------
*) ACP-kravet på stänkskärmar har på senare år upphävts i många länder.
I detta sammahang betecknar ordet ett cykellopp som organiseras och genomförs enligt ACP/RM:s regler.
En Randonneur är således en "långfärdare". "Super Randonneur" blir den som som under ett och samma år genomfört minst ett randonné på var och en av distanserna 200, 300, 400 och 600 km.
I en överförd, abstrakt mening avses ofta även själva evenemanget.
Brevets Populaire (BP) kallas organiserade "cyklingar" (enligt ACP-reglerna) över kortare distanser än 200 km.
Brevets de Randonneurs Mondiaux (BRM) kallas "intygen" officiellt (och alltså även loppen) vid längre sträckor. Standarddistanserna är 200, 300, 400, 600 och ibland 1000 km.
Källor: [4], [9]